Så himla trött på att jag aldrig får vara frisk! Första gången jag vart sjuk var i januari/februari, sedan har det blivit bra för att sedan komma tillbaka igen. De andra gångerna har det varit hjärnhinneinflammationen som har spökat, men den här gången vet de inte vad det är för fel. Medicinerna hjälper inte och allt känns bara jävligt hopplöst!
Var på magnetröntgen i fredags, hoppas på att få svar imorgon när läkaren ringer igen. På senaste tiden har jag nästan hoppats på att de ska hitta något, så att de kan göra något åt det.
Men mitt i all den här sörjan så är jag så otroligt tacksam! Tacksam för mina underbara vänner och för Pontus och mina fina släkt.
För 10 månader sen var det faktiskt jag som låg där i sängen på sjukhuset och väntade på besked om jag skulle överleva eller inte. Det känns som man glömmer bort sånt alldeles för fort, just då var jag så lycklig över att jag överlevt. Jag hade så många planer och saker jag ville göra på en gång, för livet kan ta slut vilken dag som helst.
Så egentligen är jag så lyckligt lottad som lever, men det glömmer jag ibland.
Senaste kommentarer