Natten till 9/6-17
Jag låg i sängen och fick en känsla som att något ville komma ut, gick på toan och visst var det så ut kom slemproppen.
Klockan var 00:05 och jag fick värkar direkt, men jag trodde inte att det verkligen kunde vara det!
Jag gick tillbaka sängen och la mig och tänkte att det kommer gå över, men det eskalerade bara mer och mer.
Tillslut fick jag gå in i duschen, men det hjälpte inte heller.
Jag ville verkligen inte väcka Pontus för tidigt, men han vaknade ändå tillslut.
Han tyckte att jag skulle ringa in till förlossningen, och som de flesta andra så ville jag avvakta så länge som möjligt, men var ändå så oerhört nojig över att de bara några dagar innan var fullt på de flesta förlossningarna i Sverige.
Men jag ringde till US och barnmorskan jag pratade med sa att de hade en lugn natt men att jag skulle avvakta tills det blev ohållbart.
Jag klarade inte länge innan jag fick ringa tillbaka igen klockan var då 02:00 och barnmorskan jag pratade med sa att vi var välkomna in till dom! Det var en sån lättnad att de fortfarande kunde ta emot oss (jag och mitt kontrollbehov).
Vi kom fram och blev inskrivna 03:42 , jag hade så många värkar som man skulle ha och var öppen 3 cm så vi fick vi stanna kvar.
I väntan på EDA så blev det lite bad och lustgas och jag som verkligen inte skulle pröva lustgasen (pga rädd för att spy)
Här försökte jag härda ut smärtan innan jag vågade mig på lustgasen.
Efter 06:00 så blev jag undersökt och var öppen 5 cm och barnmorskorna trodde att det skulle bli bebis till eftermiddagen.
Jag fick EDA och vattnet togs men inget hände, tillslut fick jag värkstimulerande och vid 14:30 var jag öppen 8 cm.
Fram till kvällen fick de höja och sänka droppet för värkarna blev för intensiva till att bli inte alls så starka.
Timmarna gick och jag försökte med alla ställningar som fanns, barnmorskorna kom in och ville att jag skulle byta ställning stup i kvarten.
Vid 19 tiden var jag öppen 9 cm och mina krafter började ta slut men höll ändå ut några timmar till.
När klockan började närma sig 22:00 var jag helt slut och bad verkligen om att snittas och lilla killen i magen hade fått mjölksyra och de tog flera prover men på honom men de blev inte bättre.
De gav mig bricanyl och värkarna avtog och de tog beslutet att snitt var det bästa både för mig och för han i magen.
Fort gick det och Pontus fick någon slags overall att sätta på sig så rullades jag in i salen.
Jag blev bedövad från magen och ner och det var så obehagligt och jag började så klart må illa, och bad om att få något emot illamåendet men jag fick aldrig något.
Så jag låg där och kräktes ner mig själv samtidigt som de tog ut mitt barn ur magen.
Allt kändes bara så jobbigt och ingenting hade blivit som jag hade föreställt mig och jag tänkte på att varför kunde de inte bara gett mig ett planerat snitt ifrån början när jag så gärna ville ha det.
Efter att ha försökt få ut få igång en vanlig förlossning i ca 22 timmar så kändes det som att jag blev stulen på hela det här underbara som alla har pratat om när barnet föds fram.
Så när läkaren frågar om jag vill se barnet säger jag ”Nej, jag vill inte se honom”
Och Pontus går med läkaren och jag ligger kvar och fortsätter spy ner mig själv.
På uppvaket är samma känsla kvar när barnmorskan kommer dit och frågar om jag vill att Pontus och barnet ska komma till mig säger jag ”Nej”.
Så där ligger jag på uppvaket i några timmar och blir sen körd till BB där Pontus och barnet ligger och sover.
Det var en så sjuk känsla att se dom där tillsammans, men jag blev så besviken för jag kände ingenting.
Som att alla känslorna bara hade försvunnit.
Men de kom tillbaka under de 6 dagarna vi blev kvar på BB och nu älskar jag verkligen våran lilla kille!
22:40 föddes han 4000 gram och 52 cm
Senaste kommentarer