Jag blir så himla trött på människor runt omkring mig, som lägger huvudet på sned! Du kan inte ha det lätt, stackars dig, men lilla gumman. De önskar att de kunde göra något, det gör inte jag!
Ni vet det där ordet “kärnfamilj” i den ska det alltså finnas en mamma, pappa och deras gemensamma barn. Jag har fyra syskon, två på mammas sida och två på pappas sida. Ingen av oss är som många kallar helsyskon, jag tycker det är bullshit! Syskon som syskon, jag älskar dom lika mycket! Men jag kan erkänna att i mina yngre år, så önskade jag ofta att mina föräldrar var tillsammans. Det verkade så mysigt när jag var hemma hos mina vänner, och umgicks med deras familjer.
Mina föräldrar har aldrig varit tillsammans, inte under min levnadstid iallafall. Mamma har uppfostrat mig och mina två småsyskon till största delen själv! Vi har haft turen att när det inte alltid har gått mammas väg, så har vi haft vår underbara mormor där och hennes sambo. Under min uppväxt var mamma sträng när det gällde en del saker, men annars kändes de mer som att vi hade en slags kompisrelation.
Min pappa däremot, han förtjänar inte sin titel. Han gjorde några försök till att hålla kontakten i mina yngre år. Men den relationen dog ut lika fort som den började.
Det är inte synd om mig för att jag har haft den uppväxt jag har haft! Det har gett mig så mycket som inte, många andra har fått. Enbart för att deras uppväxt har varit en annan. Vi är här för att lära oss av varandra, glöm inte det!
Det jag vill förmedla med den här texten är att, nej vi väljer inte våra föräldrar. Men vi blir tilldelade dem, och jag tror på att allt det här händer av en anledning!
Vi blir tilldelade det vi klarar av, och vi klarar jävligt mycket!
Senaste kommentarer